Jag håller min pappa hårt i handen hela vägen till hans och min styvmammas lägenhet. Jag längtar så … Äntligen ska jag få ett eget hem! Och kanske också en mamma som kramar mig och borstar mitt hår. Ännu vet jag inte så mycket om min styvmamma Helen, men hon måste vara snäll eftersom hon låter mig bo hos dem …    Jag kunde inte ha mer fel … Så fort pappa är på något av sina många jobb förvandlas Helen till djävulen själv. Hon tvingar mig att krypa på knä och skrubba golvet i hela lägenheten eller stå naken i det iskalla badrummet i timmar. Så fort jag har gjort något ”fel” blir jag slagen. Misshandeln blir värre och värre och min lilla kropp täcks av blåmärken och sår …    Och snart uppkommer en ny form av bestraffning: Svält … Om jag har tur kastar Helen lite mat på golvet som jag får äta. Men ofta tvingas jag sno åt mig resterna från hennes tallrik när jag tar hand om disken. Som ett ynkligt litet djur börjar jag leta efter mat på gatorna. Hittar jag brödsmulor utlagda till fåglar stoppar jag dem genast i munnen ...       Och en kväll blir allt mycket värre … Helen har fest och har sagt åt mig att vara på mitt rum. Jag hör ljudet av ölburkar som öppnas och flera mansröster. Och plötsligt närmar sig steg … Dörren öppnas och Helen släpper in en man innan hon snabbt stänger igen. Livrädd kryper jag ihop under täcket. Mannen närmar sig samtidigt som han säger något om att Helen har lovat att jag ska vara ”snäll”. När han sliter av mig mina underbyxor och bänder upp mina små barnsben börjar jag gråta. Men ingen kommer för att hjälpa mig ... Och snart vet jag att det här är mitt liv nu: Det blir fler fester – och fler män …    Hela tiden drömmer jag om att min pappa ska rädda mig från helvetet. Men Helen ljuger för honom precis som för alla andra – och han väljer att blunda …       Tillslut tänds ändå ett ljus i mörkret … Ska mardrömmen äntligen få ett slut? Ska någon våga lyssna på min historia? Vågar du, kära läsare …
Återställ