Det är natt och fyraårige Romochka sitter på sängen medan kylan kryper in i lägenheten. Det väsnas i huset. Folk skriker och svär och det låter som om de släpar saker i korridorerna. Han förstår att de ger sig av. Men ingen av rösterna är hans mammas. Och ingen öppnar ytterdörren. Inga snubblande steg över tröskeln. Det är bara han själv som andas i mörkret. Det är kallt. Och trots att det är förbjudet sätter han på spisplattorna. Men de förblir iskalla. Elementet också. Under de kommande dagarna äter Romochka allt han hittar i skafferiet: kex, ett kålhuvud, flingor, ris och makaroner. Han lyckas öppna två sardinburkar. Men de andra burkarna, en med plommon och en med gurka, får han inte upp. Han fortsätter att rota i skåpen, men hittar inget ätbart. Han känner doften av mamma i hennes klänningar och letar efter hennes varma kappa, men måste ge upp. Istället byltar han på sig så mycket han kan av sina egna kläder. Det har börjat snöa ute och kylan och hungern får honom att krypa ihop under filtarna. Efter tre iskalla nätter inser han att han måste lämna huset ... Snön har smält, ändå är det bitande kallt. Han står i porten och tittar på människorna. Han känner igen några, men vet inte vad de heter. Mammas röst igen: Prata inte med främlingar. Han börjar gå längs trottoaren medan bilarna svischar förbi. Så ser han en stor gul hund lufsa på andra sidan. Hundar, tänker han, är varma. Och så hör han mammas röst igen: Gå aldrig nära gathundarna, De har sjukdomar som man kan dö av. Han darrar av upphetsning nu och följer efter hunden. Det verkar som om den väntar in honom. Så upptäcker han ytterligare två hundar – en guldbrun och en svart. De stirrar på honom med gula ögon och morrar. Han går fram mot den stora gula, klappar den försiktigt och säger: vovve. Hon nosar på honom och vaggar sedan på svansen. Så går de vidare och snart kommer de till en vildvuxen trädgård med ett hus där en trasig kupol avtecknar sig mot himlen. En kyrkoruin utan tak. Hundarna smiter ner i ett hål i golvet och Romochka kryper efter dem. I mörkret hörs valpar gny. Och så kommer det sig att en ensam pojke går över en gräns som vanligtvis är oöverkomlig – ja, otänkbar … Sommaren 1998 hittades en förvildad pojke utanför Moskva. Han var sex år gammal och hade levt med en hundflock i två år. Under den tiden hade han skapat ett häpnadsväckande band till hundarna. Boken Hundpojken bygger vidare där den sanna historien inte längre räcker till. Det är en underbar roman med en liten huvudperson du aldrig glömmer!
Återställ